Jag har fått nog av fina ord om hållbara transporter

Varför är det cyklarna som måste åka i mörka tunnlar och bilarna som får köra vidare på markplan? Varför är det gående som måste stanna och be om lov att gå över gatan genom att trycka på knappen och vänta på grönt ljus? Jag ser en infrastrukturplanering som på pappret förespråkar hållbarhet, men som fysiskt inte håller vad den lovar. Det skriver Marie Pellas, ordförande i Gröna bilister.




Denna debattartikel publicerades i ETC den 29 juli 2020.

Sedan bilen blev en del av vardagen har infrastrukturen fokuserat på den. Vi har byggt samhällen, städer och våra liv utifrån bilistens framkomlighet och bekvämlighet. Det kanske var okej en gång i tiden, men idag ser vi hur bilismen påverkar vår hälsa, miljö, samhälle och kultur negativt. Behovet att förändra vårt sätt för att resa mer hållbart och klimatsmart är stort och uppenbart. Trots det står politiken alltför stilla.

Sverige har formulerat ett klimatmål där vi ska minska utsläppen från inrikes transporter med 70 procent mellan 2010 och 2030. En del av denna minskning ska komma från förbättringar av bränsle och fordon, men en viktig del handlar om förändrade resvanor och beteenden. Detta är ett viktigt mål som vi idag, enligt Klimatpolitiska rådets senaste rapport, inte alls verkar ha en chans att nå.

Utöver klimatmålet finns mängder av politiskt antagna dokument, exempelvis kommunala översiktsplaner, som belyser hur fler människor behöver förändra sitt sätt att resa och att samhällsplaneringen behöver prioritera de hållbara färdmedlen, men här verkar det många gånger stanna. Vid fina ord och formuleringar. Jag ser en infrastrukturplanering som på pappret förespråkar hållbarhet, men som fysiskt inte håller vad den lovar.  

När vi ger oss ut i trafiken syns hur nedskrivna prioriteringar inte alls hänger ihop med den fysiska utformningen. Ta bara en sådan vanlig sak som tunnlar för gående och cyklister. Är det verkligen att prioritera rätt när vi placerar de hållbara färdmedlen i en mörk tunnel samtidigt som bilisten fortsätter köra i plan? Tunnlar är bra för trafiksäkerheten, men vi måste placera rätt färdmedel i tunneln. Ett annat exempel är när gående ”ber om lov” för att korsa en gata genom att trycka på knappen för att få grönt. Hur cyklister prioriteras vid trafikljus är också intressant. Om det finns en detektering i cykelbanan som känner av att cyklister kommer och kan slå om till grönt, kan dessa ofta ligga för nära trafikljuset. Då måste cyklisterna stanna och vänta på grönt. Är det inte lustigt hur hållbara färdsätt många gånger har sämre framkomlighet och bekvämlighet än de som faktiskt är mindre hållbara?

Om vi verkligen vill att fler ska gå och cykla måste framkomligheten och bekvämligheten för dessa transportslag öka, rejält. Det fungerar inte att fortsätta ha bilen på högsta prioriteringsnivå och samtidigt tro att fler kommer välja andra sätt att resa på. Det går inte att öka på ena sidan av vågen utan att minska på den andra. Därför måste vi sträva efter en jämlikhet mellan de olika färdsätten, och balansera vågen. Vi kan helt enkelt inte fortsätta planera, bygga och underhålla en infrastruktur där bilens plats i samhällsplaneringen är ohotad samtidigt som vi försöker höja prioriteringen för gång och cykel. Det går bara inte.

Självklart ska bilen användas där och när den behövs, så länge det sker inom gränserna för vad vårt klimat klarar av. Men vanan av att köra bil och behovet av att köra är bil är inte samma sak, och idag görs massor med resor som skulle kunna genomföras på andra sätt än med bil. För att få en infrastruktur som bättre matchar våra behov behöver den vara jämlik, där de hållbara färdsätten är minst lika framkomliga och bekväma som bilen. För att lyckas med det måste vi helt enkelt göra det vi säger att vi ska. Fina ord och formuleringar har vi tillräckligt av. Nu krävs äkta handlingskraft, åtminstone ifall vi ska nå vårt klimatmål om att minska utsläppen från transportsektorn med 70 procent. Vi behöver modiga politiker, beslutsfattare, planerare och utförare för att lyckas. Vi behöver de som inte bara skriver fina ord och formuleringar, utan de som faktiskt tar beslut och bygger i linje med dessa ord. Vi behöver de som prioriterar det vi säger att vi ska göra. Kort och gott behöver vi fysiskt visa att vi menar allvar i våra dokument. Det är något som Gröna Bilister har insett. Nu väntar vi bara på att politiken följer efter.

Marie Pellas
Ordförande i Gröna Bilister
Relaterat material
Upp och nedvända världen
Gröna Bilister publicerade förra året boken ”Vänd pyramiden! Planera för en hållbar mobilitet”. Nu skriver Kungliga Autom......

Så främjar vi mobilisten
Gröna Bilisters avgående ordförande Johanna Grant delar med sig av tio insikter om hur en samhällsplanering med människan i fokus ......

Principen som alla älskar – i princip
Sedan åtminstone tjugo år tillbaka har ordet ”fyrstegsprincipen” funnits med i alla trafikplanerares och trafikpolitikers vokabulä......

17/4: Mobilisten i fokus när Gröna Bilister lanserar ny guide i hållbart resande
För att nå de svenska klimatmålen behöver vart tredje bil plockas bort från storstäderna till 2030 enligt Trafikverket. I den ny k......

Anta ett smart nyårslöfte- bli en mobilist!
”Spara pengar”, ”Börja träna”, ”Bli mer klimatsmart”. Nytt år nya ambitioner? Varför inte slå tre flugor i en smäll och anta nyårs......

Färdplan 2030
Ett långsiktigt projekt med fokus på beteendet för att nå transportsektorns klimatmål för år 2030...

10/4 Gröna Bilister släpper ny rapport om effekter av mjuka åtgärder i transportplaneringen
I många av Sveriges kommuner jobbas det enträget med att öka andelen av det hållbara resandet. Förutom investeringar i superbussar......