Tre länder på en gastank

Hur är det att köra på gas på kontinenten? Vi hämtar ut en gas-Fiat och kör tre Alpländer på en tank.

Jag lämnar Fiats testbana Balocco med siffran ”mezza millione”, en halv miljon ringande i öronen. Det är så många gasbilar Fiat har gjort, och de flesta har de sålt i Italien. För varje gasbil det finns i Sverige, finns det tio i Italien…

Den blågrå Fiat Doblò jag lånar är diskretionen självt. Knappast någon bil är vanligare i italiensk stadsmiljö, låt vara som skåpbil och med dieselmotor. Men under mina dagar med gasbil hinner jag också se åtskilliga med den lilla Natural Power-loggan på bakluckan.

Snåljåpar och småföretag
För att träna min italienska har jag radion på hela tiden och hinner tröttna på Fiats reklam för sina naturgasbilar, både den nya Pandan som jag precis provkört och Doblon jag själv kör. Budskapet handlar enbart om hur lönsamt det är att köra på gas.

Fiat Panda
Fiat Doblò

Överallt jag tankar är gaspriset det samma, precis över en euro per kilo, sju kronor per kubikmeter. Eftersom bensinen ligger precis under två euro litern är det kraftigt lönsamt att köra på gas. Ännu mer så än i Sverige, och ännu mer så i vissa delar av Italien eftersom stimulansen för gasbilar är regional. Milanoprovinsen ger till exempel 700 euro till den som skaffar gasbil. Därför är gasbilisten i Italien inte så mycket taxiförare och miljömedvetna privatpersoner, utan småföretag och en och annan snåljåp.

Italienarna kör också på gasifierad bensin, GPL, som har ungefär samma låga pris som fordonsgasen och som finns för ungefär samma modeller. Dessutom finns båda bränslena ofta på samma mack, även om GPL är vanligare. Vid vägkanten står det ofta bara GPL men minst varannan gång jag svängt av har det funnits fordongas där också. Ingen sajt är riktigt bra för att identifiera dem alla, jag använder federmetano.it, metanogpl.it och metaonauto.com men har mest hjälp av mackpersonalen som alltid verkar veta var närmaste ”metaneo” finns. Italien har över 800 gasmackar, ett sjuttiotal nya öppnade enbart i fjol.

Gaspumpen känns smäckigare än den svenska, men det finns alltid någon som tankar åt mig, utan att förvänta dricks och utan att erbjuda sig att tvätta den allt skitigare vindrutan – att köra Doblo är som att köra en ladugårdsvägg och rutan blir därefter.

Full gas genom tunneln
Aostadalen har ingen lokal stimulans för fordonsgas och följaktligen finns knappt några gasmackar här. Men full tank från Agip-macken utanför Milano räcker gott och väl genom Mt Blanc-tunneln. Bara lastbilar som minst uppfyller Euro 2 får köra i tunneln, där maxfarten är 70 km/h och man måste hålla minst 150 meters avstånd. Trots avståndet till bilen framför märks dieselstanken i tunneln och det känns bra att köra på gas. Märkligt nog är gasbilar förbjudna i vissa franska parkeringshus, utifrån en felaktig föreställning att de skulle ha större explosionsrisk.

På franska sidan finns det en gasmack i närheten av undersköna Annecy, annars är fordonsgas inte vanligt här. Gasbilarna på marknaden är också få. LPG finns däremot i massor, men det är förstås till liten glädje.

Samma grindslant för alla
Både i Italien och Frankrike är det betalmotorvägar, och vägarna är delvis privata. Kanske är det därför som avgiften är den samma oavsett biltyp – något miljöbilsundantag för gasbilen ges inte. Det är synd, för just betalmotorvägarna ger fransmännen och italienarna ett verktyg för ökad miljöbilsandel som vi inte har i Sverige.

Motorvägarna har oftast 130 km/h som maxfart, vilket betyder att de flesta kör mycket fortare. Jag tuffar på i 120 km/h och ser gasen försvinna i förfärande fart, tills ett illavarslande pip tillkännager att vi nu kör på bensin. Tyvärr har jag italiensk bensin i tanken, i Frankrike har man i alla fall blandat in 10 % etanol, även om man nu skrämts av debatten om mat och bränslen och sänker andelen till sju procent. Fiatens bensintank på 22 liter känns precis lagom; stor nog för att jag inte ska få räckviddsångest direkt, liten nog för att säkerställa att de flesta milen blir på gas.



Biogas i kossornas land
Målet för resan är lilla alpbyn Chaumont, på franska sidan av Genève. Här passerar vandringsleden till Santiago de Compostella, och tusentals pilgrimer passerar varje år. Här finns också naturgas i marken, men för att få upp den måste man spruta in vatten under högt tryck och oron är stor att grundvattnet förorenas. Lokalbefolkningen har drivit en stark och framgångsrik kampanj mot gasförsöket, som påminner mycket om kampen mot gasutvinning på Österlen. Gas kan man göra ändå, av mockorna från de tusentals kossor går grässluttningarna, med stora klockor runt halsen.

Innan jag vänder tillbaks mot Milano är det dags att fylla tankarna igen. Jag kör över en av de otaliga små gränskontrollerna till Schweiz – oerhört odramatiskt med tanke på att jag lämnar EU – och tankar på BP ett par hundra meter in i landet. Bränsleskatten är lite lägre än i Frankrike, så det är många som tankar här. Gasmacken är helt integrerad med de andra, så att jag inte behöver flytta bilen en meter när jag också fyller bensintanken. Gaspumpen är av senaste slag, bättre än hemma i Solna, men jag får tanka själv. 1,67 schweizerfranc är precis samma pris som för bensinen, men jag får ett helt kilo gas för pengarna, så det är lönt också för schweizarna att köra på gas. För mig lönar det sig väldeliga; jag upptäcker senare att BP-tjejen bara tagit betalt för bensinen, inte gasen.

I Schweiz fanns 129 gasmackar senast någon räknade, nästan exakt som i Sverige fast landet är mindre. Fordonsgasen innehåller i snitt 20 procent lokalt producerad biogas, så klimatnyttan blir ungefär 40 procent jämfört med bensin. Dessutom är det alltså klart klimatbättre att gasa upp på schweiziska sidan än franska. Det är inte supervanligt med gasbilar här, men faktiskt finns några modeller som inte ses i Sverige, inklusive Volvo S40/V40 som importören konverterade.

Med 20 procent biogas i tanken borde Doblon ha sämre effekt nu och snabbare få tomma tankar, men motsatsen händer. Jag kommer ganska exakt trettio mil på gasen, ett par mil längre än på hitvägen, och förvånas över hur pigg gas-italienaren är. Kanske är den bara sugen att komma hem igen?

När jag lämnar tillbaks gasbilen i Milano hör jag än en gång radioreklamen för Natural Power. Och jag tänker att om jag bodde häromkring skulle jag självklart skaffa gasbil.

Mattias Goldmann

 

Fiat Panda
Relaterat material
Gasbilsturnén 2009
Målet är att nå Riksgränsen med enbart biogas i tanken. Bakom försöket står Gröna Bilister som nyligen utsett biogas till miljöbäs......